0

Gå i kloster, gå direkt i kloster utan att passera Gå

Jag har haft ett par dåliga dagar med värk, deppighet och förlamande trötthet. Jag tror att jag behöver en utrensning (igen). Jag är intresserad av så mycket och blir så entusiastisk. Det är så mycket spännande och intressant som ska läsas, lyssnas på, tittas på, handarbetas, läras och göras. Till slut blir det övermäktigt. Det är inte heller alltid så lätt att värja sig mot alla impulser.

Jag försöker då och då bottna i mig själv och liksom vaska fram det där som är viktigt och som jag vill behålla – och låta resten försvinna ut i avloppet.

Ibland längtar jag så förfärligt efter att få dra mig tillbaka i ro och stillhet. Det gör jag ju också då och då (Berget) men det blir allt för sällan. Dessutom önskar jag att jag kunde hitta ett sätt att leva vardagen på det sätt jag skulle vilja. I lugn rytm, med plats för bön, skapande och vila.

Ibland händer det att man när man öppnar en bok och börjar läsa förstår att den var skriven just för mig! Jag vet inte riktig hur jag fick nys om den, men jag läste om Kathleen Norris bok The Cloister Walk och anade att den var något för mig. Jag köpte den begagnad från Amazon och hämtade den på posten i förrgår. Fast jag var jättetrött började jag läsa och … ja, den är skriven för mig.

Kathleen Norris berättar i förordet att hon tio år tidigare bestämde sig för att bli oblat i en Benedictinorden. Boken är en vandring med henne från det att hon 1991 kom till St John in och ut från klostret till vardagen och tillbaks igen.

Jag ser mycket fram emot att få läsa den och återkommer med mera när jag gjort det.

Annonser
0

Att växa i tron går lättare med god jordmån

Jag har varit på familjemässa idag. En härligt fin gudstjänst med barnkör, juniorer och miniorer och så vi andra förstås. Predikan handlade om att växa och några av församlingsmedlemmarna berättade om situationer där de vuxit. Miniorer och juniorer hade förberett predikan genom att teckna och måla bilder av situationer där de växt.

Som ni ser så var det lite blandat – lära sig räkna, kunna sitta upp på hästen  alldeles själv, lära sig alfabetet och kunna hänga upp sina kläder till exempel.

Egentligen är ju bilderna av växande ganska uttjatade – men det gör dem inte mindre sanna för det.

Förutom allt det där gamla vanliga – vatten,ljus och näring – behöver vi utrymme för att växa och då helst en plats med god jordmån, och så kanske helst lite god omvårdnad.

För många år sedan när jag efter en lång tids bortavaro började vända tillbaka till kyrkan ville jag vara ifred. Jag ville få vara ganska anonym och inte behöva känna något krav på mig att behöva delta, medverka eller engagera mig.

Som tur var kunde jag få vara det den tid som behövdes och ändå få känna att jag hörde till, att jag var en del. Så småningom, genom människorna som fanns och finns där (och kanske att den Helige Anden hade ett finger med i spelet) kunde jag växa och utvecklas.

Jag är så otroligt glad och tacksam för det  – här fanns och finns den goda jordmån som jag behövde – och behöver.

Låt oss tillsammans bilda den goda jordmån vi behöver för att kunna växa i tron.

 

 

 

0

Tro eller tro?

Ibland är svenskan ett allt för torftigt språk.

Det har den senaste tiden varit en del debatt med de som företräder en ateistisk livsåskådning. I senaste numret av Signum skriver Gunilla Maria Olsson intressant om det som hon kallar för ”den nya ateismen”. Hon behandlar bland annat frågan om vad vi menar med ”tro”.

När någon frågar om jag tror på Gud och jag svarar ja, så vet jag egentligen inte vad jag svarat ja på.

Tror jag att Gud finns? Ja det gör jag förstås, men tron är ju så mycket mer. Att tro på Gud är att lita på Honom, att känna tillit och tillförsikt, att leva i medvetande om Hans kärlek och omsorg till mig – och att våga lita på den. 

I begreppet ”tro” som det används av Humanisterna och andra religionsfientliga impliceras att det endast innebär att hålla något (overifierbart) för sant. Och naturligtvis tolkar de svaret därefter.

Nästa gång någon frågar om jag tror på Gud tror jag att jag ska svara Ja, jag litar på Honom och lever i Hans kärlek.

0

Tomas Sjödin IRL

Tomas Sjödin tillhör en av mina favoritförfattare. Jag var länge VÄLDIGT tveksam till att läsa hans böcker eftersom jag trodde att det skulle bli jobbigt känslomässigt. Nu talar jag alltså om hans första böcker ”När träden avlövas…”, ”Den enklaste glädjen” och ”Reservkraft”. De som bland annat handlar om hans familj och livet med två obotligt sjuka barn.

Jag grät och läste och grät och läste och läste och grät. Trots att det är så förfärligt sorgligt är hans böcker märkligt livsbejakande. Jag tror att det kanske beror på att han har hittat och kan beskriva det som är kärnan i livet. Kärleken.

Kärleken till Gud, till sin fru och pojkarna, till vänner, ja, till livet.     Han förmedlar en livshållning som väcker längtan.

Även i hans senare böcker återkommer denna livshållning, visdom  om man så vill. Han är SÅ klok. Jag tycker också att det är så  fantastiskt att han kan skriva så oerhört personligt och innerligt utan  att någon gång lämna ut sin familj och sig själv för mycket. Han har  verkligen hittat balansen mellan personligt och privat. Jag är så glad och tacksam över att han vill dela med sig.

I går hade jag förmånen att få lyssna till honom och Magnus Sundell i ett samtal om hans nya bok, romanen”Tusen olevda liv finns inom mig”. Jag blev RIKTIGT nyfiken på den. Vi fick ju lite smakprov och glimtar ur romanen och det gav mersmak. Jag köpte den förstås och fick den signerad.

0

Det behövs ingen godkändstämpel

För att vara kristen behöver man inte bli godkänd. Det finns ingen kravspecifikation man måste uppfylla för att få vara med. Det är ingen som står i dörren till kyrkan med en lista frågor man måste svara på för att bli godkänd.

Tänk om Svenska Kyrkan kunde sluta tona ner, vattna ur och ibland till och med urskulda den kristna trons alla mysterier och märkvärdigheter av rädsla att skrämma bort, och i stället betona att det räcker att vilja tro. Det är inte så att man MÅSTE vara färdig i sin tro INNAN man får vara kristen. Tron är en gåva.

Tänk om Gud hade frågat Saul där på vägen ”Hördu Saul, jag tänkte omvända dig. Har du lust att svara på några frågor först?” Nej. Gud bara sade åt Saul att följa honom. Nu blir vi ju inte alla kallade på detta burdusa och omtumlande sätt utan kanske så försynt att vi knappt upptäcker det.

Det räcker att säga JA, jag vill tro, Det räcker till och med med ja, jag skulle vilja tro. Ja, jag önskar att            jag skulle vilja tro. Det behövs inte mer. Gud vet.

Simon Petrus är en av mina favoriter. Jag brukar tänka på hur fantastiskt det var att han vågade lyssna          och tro på Jesus, när Jesus sade till honom att han, Petrus, skulle leda kyrkan. Tänk om Petrus hade              fastnat i ånger, ångest och ruelse över att han svek Jesus och vägrat ta emot Jesus kallelse och kärlek. Hur    hade det blivit då?

Ingenting?