0

Gå i kloster, gå direkt i kloster utan att passera Gå

Jag har haft ett par dåliga dagar med värk, deppighet och förlamande trötthet. Jag tror att jag behöver en utrensning (igen). Jag är intresserad av så mycket och blir så entusiastisk. Det är så mycket spännande och intressant som ska läsas, lyssnas på, tittas på, handarbetas, läras och göras. Till slut blir det övermäktigt. Det är inte heller alltid så lätt att värja sig mot alla impulser.

Jag försöker då och då bottna i mig själv och liksom vaska fram det där som är viktigt och som jag vill behålla – och låta resten försvinna ut i avloppet.

Ibland längtar jag så förfärligt efter att få dra mig tillbaka i ro och stillhet. Det gör jag ju också då och då (Berget) men det blir allt för sällan. Dessutom önskar jag att jag kunde hitta ett sätt att leva vardagen på det sätt jag skulle vilja. I lugn rytm, med plats för bön, skapande och vila.

Ibland händer det att man när man öppnar en bok och börjar läsa förstår att den var skriven just för mig! Jag vet inte riktig hur jag fick nys om den, men jag läste om Kathleen Norris bok The Cloister Walk och anade att den var något för mig. Jag köpte den begagnad från Amazon och hämtade den på posten i förrgår. Fast jag var jättetrött började jag läsa och … ja, den är skriven för mig.

Kathleen Norris berättar i förordet att hon tio år tidigare bestämde sig för att bli oblat i en Benedictinorden. Boken är en vandring med henne från det att hon 1991 kom till St John in och ut från klostret till vardagen och tillbaks igen.

Jag ser mycket fram emot att få läsa den och återkommer med mera när jag gjort det.

Annonser
0

Stickad bön

Jag tycker om att göra saker med händerna. Jag stickar, broderar och syr. Jag läser ganska många amerikanska sticksidor och lyssnar på podcasts och jag har vid flera tillfällen stött på begreppet ”prayer shawl”. Först trodde jag att det helt enkelt var en sjal som man hade på sig när man gick i kyrkan men sen lärde jag mig att det är något mycket mer.

Det finns böcker om Prayer Shawls och en hemsida till Prayer Shawl Ministry  HÄR

Det kanske kan vara en idé att starta en grupp. Att träffas regelbundet för att be, umgås och sticka tillsammans. Att dela sina böner och därmed kanske också sin oro för den eller dem man ber för – det vore väl något!

 

 

Annars kan man ju ha en egen ”prayer shawl”. Jag hörde en kvinna berätta att hon alltid hade ett särskilt stickprojekt som hon bara stickade på när hon bad och mediterade. Det tyckte jag lät inspirerande. Hon läste en bibeltext eller en annan text, satte sig i avskildhet eller i alla fall i lugn och ro, tog fram sin stickning (som väl kanske inte krävde för mycket tankemöda) och stickade, bad och mediterade en stund.

När man har något i händerna är det lättare för tanken att stilla sig och fokusera.

Som ni ser här har jag hittat flera olika bilder från Prayer Shawl Mimistries. Det är alltså väldigt utbrett i USA.

 

2

Bra och tänkvärt. Läs!

Hela Pingsten

Den församling jag inspireras mest av i Sverige tillhör Svenska kyrkan. Medan deras samfund tappar medlemmar fortare än blixten har S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm vuxit massivt. När Carl-Erik Sahlberg blev präst där var det inte fler än tre tanter som kom för att lyssna på hans predikan. Idag kommer hundratals till Gudstjänsten varje söndag. Det är en av de mest välbesökta svenskkyrkliga församlingarna i landet. Och många av dem har kommit till tro genom Claras verksamhet. Receptet är en passionerad diakoni gentemot människor i nöd i Stockholms innerstad, kombinerat med evangelikal tro, frimodig evangelisation och brinnande karismatik.

I sin bok Den växande kyrkan beskriver Sahlberg hur han gjorde en prästmötesavhandling, flera år innan han kom till Clara, om vad vi kan lära oss om församlingstillväxt från kyrkohistorien. Han tittade på fem växande rörelser: urkyrkan, kelterna, Jesuitordens mission, pietismen samt den moderna karismatiska rörelsen och fann nio gemensamma nämnare…

View original post 156 fler ord

0

Jag lutar också …

Jag har precis avslutat Tomas Sjödins krönikesamling Jag lutar åt Gud. Jag har läst alla hans böcker och ibland krönikor i en eller annan tidning. Han har ett alldeles speciellt tilltal. Öppenhjärtig och privat utan att vara utlämnande och gränslös. Han delar med sig av så mycket viktiga tankar och iakttagelser. Inte minst när han delat med sig av familjens speciella situation. Jag har gråtit och smålett om vartannat.

Jag tycker att han allt som oftast lyckas med att få läsaren att stanna upp, fundera och fokusera på vad som egentligen är livet.

Tack för det!

Notering
0

Jag har precis ögnat igenom – INTE läst – Richard Dawkins bok The Greatest Show on Earth. Jag fick den i present för ganska länge sedan. Jag är ingen kreationist – jag behöver inte bli övertygad om att evolutionsteorin är sann, så jag kände mig inte direkt träffad av boken.

Jag blev däremot lite förvånad när jag läste att över 40 procent av amerikanerna tror att människan blev till för sisådär 10 000 år sedan.

Här i Sverige tror en alldeles övervägande majoritet på evolutionsteorin – 87 %.

Av dem tror ungefär hälften att Gud haft ett finger med i spelet och ungefär hälften att han inte haft det.

Som alltid när det gäller tro så kan man ju inte argumentera för den. Det finns ju inga bevis, så ibland blir debatten så tröstlöst fånig.

Jag, för min del, tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.

0

Vägmärken för själen

Jag har varit på en härlig inspirationsdag idag om Dag Hammarskjöld, pilgrimsvandring och kristen djupmeditation.  Jag har egentligen inte haft någon relation till Dag Hammarskjöld. Jag har inte heller på allvar läst och mediterat över hans Vägmärken, men däremot har jag levt länge med andra kristna mystiker och det fantastiska är att kärnan och uttryckssättet egentligen på många sätt är desamma.

Det är väl inte så konstigt egentligen eftersom mystikerna försöker dela med sig av sina Gudsupplevelser, sin Gudsnärvaro och nåden att få leva i Guds kärlek – allt det som vi egentligen inte kan beskriva och inte förklara.

Jag blev i alla fall inspirerad till att försöka lära känna Dag Hammarskjöld lite närmare. Carl-Göran Amnell som talade om honom hade med sig ett helt berg av litteratur. 

0

Benedictus XVI

Jag har varit på Berget på retreat. Där känner jag mig hemma. Jag passade på att läsa Peter Seewalds bok där han samtalar med Påven.

Spännande läsning tyckte jag. Förhållandevis personligt, tror jag. För mig som (än så länge?) inte är katolik var

den intressant och givande att få ta del av.

Bland annat lärde jag mig att vår Svenska Kyrka alls inte är en Kyrka enligt katolsk terminologi utan en Kyrklig Gemenskap.

Jag funderar mycket på var jag kan känna att jag hör hemma. På många sätt känner jag en längtan efter att konvertera. Jag känner mig allt mera främmande inför mycket av det som händer i Svenska Kyrkan. Samtidigt är det ju ”min” kyrka…

Jag ber om vägledning och råd.