0

NU ÄR TUGGASTILLA TILLBAKA

IMG_0441Ska man våga dela med sig av sina tankar och funderingar? Det har blivit så hätskt därute. Samtidigt vet jag hur mycket jag uppskattar att ta del av andras funderande. Det händer så mycket runt omkring som är värt att fundera över. Det är mycket man förväntas ta ställning till och ofta kan det hjälpa till att läsa andras tankar. Så…nu fortsätter jag.

Jag läser fortfarande mycket och tänkte dela med mig av det. Jag är kristen i Svenska Kyrkan och har en hel del funderingar, frågor och tankar om var Svenska Kyrkan är på väg, vad som är Svenska Kyrkan och hur jag och många mig mig vill se Svenska Kyrkan.

Jag tillhör nomineringsgruppen (hemskt ord) Frimodig Kyrka och står på valsedlarna till Kyrkomötet (plats nr 18) och Uppsala stifts stiftsfullmäktige (plats nr 2). Spännande och roligt!

Det som fick mig att ta det slutgiltiga steget till ett aktivt engagemang var frågan om Strukturutredningen (otroligt nog med namnet Närhet och samverkan). Jag är fortfarande förstummad över hur ett (nästan – ) enigt Kyrkomöte ( utom FK) lyckats med konststycket att rösta fram ett förslag som med all säkerhet kommer att minska det lokala inflytandet i kyrkan och kalla det för att demokratin ökar.

Därför är det otroligt viktigt att all vi som INTE vill ha partipolitik i kyrkan, som vill att kyrkfolket ska ha inflytande och som, kort sagt, vill att Svenska Kyrkan ska få vara Kyrka nu mobiliserar oss.

Annonser
2

Korsfäst död och begraven eller korsfäst lidit och begraven?

Vi läste den nicenska trosbekännelsen i söndags för högtidlighetens skull kanske, vad vet jag. Eftersom jag är jurist och vet att vad som inte står i en text ofta är minst lika viktigt som det som står där började jag plötsligt fundera på om skillnaden i ordalydelse har någon mer signifikant betydelse i de båda trosbekännelserna.

Alltså; i den nicenska står det …”som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus och blivit begraven”… och i den apostoliska står det …” korsfäst död och begraven…

Det jag lade märke till är att vi i den nicenska bekännelsen inte bekänner Jesu död utan ”bara” att han lidit och blivit begravd. Det är väl konstigt. För jag trodde ju att det är av grundläggande betydelse att Jesus faktiskt dör (inte bara låtsas dö). För det är ju genom att dö och verkligen stiga ner i dödsriket för att därefter uppstå som han besegrat döden (och också delat den mänskliga erfarenheten av att dö).

0

Gudstjänst – att slå knut på sig

Gudstjänstgrupperna i min kyrka hade träff igår för planering inför sommaren. Vi fick också tillfälle att lyssna till en av våra präster som talade om gudstjänstfirande och delaktighet och en massa annat.

Vi fick välja två saker som var viktigt för oss i gudstjänsten och det blev en väldig blanding. Nattvarden, gemenskapen, stillheten/andrummet, bönen, psalmsången, predikan, kollekten/missionen, att kunna höra vad

som sägs, att förstå vad som händer.

Man kan väl vara ganska säker på att om allas våra önskemål och ideer skulle tillgodoses så skulle gudstjänsten se olika ut varje gång.

Vi firar Högmässa, Kvällsmässa, Familjemässa, Pilgrimsmässa, Förbönsmässa, Taizeemässa, Ungdomsmässa och vardagsmässa.

Alla lite olika och fyller lite olika behov. Det finns en risk att kyrkan även här slår knut på sig i försöken att uppfylla allas behov, att vara alla till lags. Det finns ju oändliga möjligheter….pensionärsmässa, HBTmässa, mammamässa, pappamässa, invandrarmässa, arbetslöshetsmässa, meditationsmässa, jympamässa,dansmässa, raggarmässa, MCmässa, båtmässa, husdjursmässa, trädgårdsmässa…

 

0

Gå i kloster, gå direkt i kloster utan att passera Gå

Jag har haft ett par dåliga dagar med värk, deppighet och förlamande trötthet. Jag tror att jag behöver en utrensning (igen). Jag är intresserad av så mycket och blir så entusiastisk. Det är så mycket spännande och intressant som ska läsas, lyssnas på, tittas på, handarbetas, läras och göras. Till slut blir det övermäktigt. Det är inte heller alltid så lätt att värja sig mot alla impulser.

Jag försöker då och då bottna i mig själv och liksom vaska fram det där som är viktigt och som jag vill behålla – och låta resten försvinna ut i avloppet.

Ibland längtar jag så förfärligt efter att få dra mig tillbaka i ro och stillhet. Det gör jag ju också då och då (Berget) men det blir allt för sällan. Dessutom önskar jag att jag kunde hitta ett sätt att leva vardagen på det sätt jag skulle vilja. I lugn rytm, med plats för bön, skapande och vila.

Ibland händer det att man när man öppnar en bok och börjar läsa förstår att den var skriven just för mig! Jag vet inte riktig hur jag fick nys om den, men jag läste om Kathleen Norris bok The Cloister Walk och anade att den var något för mig. Jag köpte den begagnad från Amazon och hämtade den på posten i förrgår. Fast jag var jättetrött började jag läsa och … ja, den är skriven för mig.

Kathleen Norris berättar i förordet att hon tio år tidigare bestämde sig för att bli oblat i en Benedictinorden. Boken är en vandring med henne från det att hon 1991 kom till St John in och ut från klostret till vardagen och tillbaks igen.

Jag ser mycket fram emot att få läsa den och återkommer med mera när jag gjort det.

0

Att växa i tron går lättare med god jordmån

Jag har varit på familjemässa idag. En härligt fin gudstjänst med barnkör, juniorer och miniorer och så vi andra förstås. Predikan handlade om att växa och några av församlingsmedlemmarna berättade om situationer där de vuxit. Miniorer och juniorer hade förberett predikan genom att teckna och måla bilder av situationer där de växt.

Som ni ser så var det lite blandat – lära sig räkna, kunna sitta upp på hästen  alldeles själv, lära sig alfabetet och kunna hänga upp sina kläder till exempel.

Egentligen är ju bilderna av växande ganska uttjatade – men det gör dem inte mindre sanna för det.

Förutom allt det där gamla vanliga – vatten,ljus och näring – behöver vi utrymme för att växa och då helst en plats med god jordmån, och så kanske helst lite god omvårdnad.

För många år sedan när jag efter en lång tids bortavaro började vända tillbaka till kyrkan ville jag vara ifred. Jag ville få vara ganska anonym och inte behöva känna något krav på mig att behöva delta, medverka eller engagera mig.

Som tur var kunde jag få vara det den tid som behövdes och ändå få känna att jag hörde till, att jag var en del. Så småningom, genom människorna som fanns och finns där (och kanske att den Helige Anden hade ett finger med i spelet) kunde jag växa och utvecklas.

Jag är så otroligt glad och tacksam för det  – här fanns och finns den goda jordmån som jag behövde – och behöver.

Låt oss tillsammans bilda den goda jordmån vi behöver för att kunna växa i tron.

 

 

 

0

Stickad bön

Jag tycker om att göra saker med händerna. Jag stickar, broderar och syr. Jag läser ganska många amerikanska sticksidor och lyssnar på podcasts och jag har vid flera tillfällen stött på begreppet ”prayer shawl”. Först trodde jag att det helt enkelt var en sjal som man hade på sig när man gick i kyrkan men sen lärde jag mig att det är något mycket mer.

Det finns böcker om Prayer Shawls och en hemsida till Prayer Shawl Ministry  HÄR

Det kanske kan vara en idé att starta en grupp. Att träffas regelbundet för att be, umgås och sticka tillsammans. Att dela sina böner och därmed kanske också sin oro för den eller dem man ber för – det vore väl något!

 

 

Annars kan man ju ha en egen ”prayer shawl”. Jag hörde en kvinna berätta att hon alltid hade ett särskilt stickprojekt som hon bara stickade på när hon bad och mediterade. Det tyckte jag lät inspirerande. Hon läste en bibeltext eller en annan text, satte sig i avskildhet eller i alla fall i lugn och ro, tog fram sin stickning (som väl kanske inte krävde för mycket tankemöda) och stickade, bad och mediterade en stund.

När man har något i händerna är det lättare för tanken att stilla sig och fokusera.

Som ni ser här har jag hittat flera olika bilder från Prayer Shawl Mimistries. Det är alltså väldigt utbrett i USA.

 

0

Jag lutar också …

Jag har precis avslutat Tomas Sjödins krönikesamling Jag lutar åt Gud. Jag har läst alla hans böcker och ibland krönikor i en eller annan tidning. Han har ett alldeles speciellt tilltal. Öppenhjärtig och privat utan att vara utlämnande och gränslös. Han delar med sig av så mycket viktiga tankar och iakttagelser. Inte minst när han delat med sig av familjens speciella situation. Jag har gråtit och smålett om vartannat.

Jag tycker att han allt som oftast lyckas med att få läsaren att stanna upp, fundera och fokusera på vad som egentligen är livet.

Tack för det!