0

Skolavslutning igen….ett förslag!

BloggarDag skriver om skolavslutningstjafset igen.  Det är ju snart dags igen. Som jag ser det är det väl egentligen inte så svårt. Låt skolorna hålla sina avslutningar i aulan, på skolgården eller annan neutral plats och bjud sedan in till traditionell skolavslutning i kyrkan för de familjer som vill.

Tänk en härlig skolavslutningsgudstjänst med finklädda barn, blommor och jordgubbstårta till kyrkkaffet. Det kunde väl vara något? Att få sjunga in sommaren, att få be för alla barn och familjer, att välsignade få sändas ut i sommaren.

Visar inte debatten och problemen som beskrivits hur fast vi är i statskyrkotänket? Om nu staten förbjuder skolan att ha avslutning med konfessionellt innehåll är det ju inte kyrkans sak utan skolans.

Den längtan som finns hos många att ändå fira skolavslutning i kyrkan är förstås något som kyrkan bör glädjas åt. Passa på vet jag att utnyttja den och bjud in till stort dundrande skolavslutningsgudstjänstfirande med hur mycket Gud, Jesus och tro som helst!

0

Att växa i tron går lättare med god jordmån

Jag har varit på familjemässa idag. En härligt fin gudstjänst med barnkör, juniorer och miniorer och så vi andra förstås. Predikan handlade om att växa och några av församlingsmedlemmarna berättade om situationer där de vuxit. Miniorer och juniorer hade förberett predikan genom att teckna och måla bilder av situationer där de växt.

Som ni ser så var det lite blandat – lära sig räkna, kunna sitta upp på hästen  alldeles själv, lära sig alfabetet och kunna hänga upp sina kläder till exempel.

Egentligen är ju bilderna av växande ganska uttjatade – men det gör dem inte mindre sanna för det.

Förutom allt det där gamla vanliga – vatten,ljus och näring – behöver vi utrymme för att växa och då helst en plats med god jordmån, och så kanske helst lite god omvårdnad.

För många år sedan när jag efter en lång tids bortavaro började vända tillbaka till kyrkan ville jag vara ifred. Jag ville få vara ganska anonym och inte behöva känna något krav på mig att behöva delta, medverka eller engagera mig.

Som tur var kunde jag få vara det den tid som behövdes och ändå få känna att jag hörde till, att jag var en del. Så småningom, genom människorna som fanns och finns där (och kanske att den Helige Anden hade ett finger med i spelet) kunde jag växa och utvecklas.

Jag är så otroligt glad och tacksam för det  – här fanns och finns den goda jordmån som jag behövde – och behöver.

Låt oss tillsammans bilda den goda jordmån vi behöver för att kunna växa i tron.

 

 

 

0

Nytt försök

Nu var det väldigt länge sedan. Jag har INTE ORKAT, inte haft kraft, inte haft lust. Jag fick för en tid sedan diagnosen Fibromyalgi.   Konstigt nog kändes det skönt att äntligen få veta (även om jag nog egentligen vetat länge).

Vad bra, tänkte jag. Nu kan jag ta tag i det som är dåligt och bli frisk. Inte undra på att    depressionen kom som ett brev på posten. Visst går det att göra mycket, visst går det att bli bättre och att få ett bra – men annorlunda – liv. Men det går inte över.

Jag blir fortfarande ledsen bara av att skriva detta…

Ja, så är det. Jag har i alla fall förmånen att ha en bra doktor och team runt omkring. Just nu är jag sjukskriven och ägnar mig åt att ta hand om mig. Jag har fullt upp. Jag försöker promenera varje dag, jag gör qi gong övningar och jag vattenjympar i varmvattenbassäng.

Men det är inte bara kroppen som behöver tas om hand, även själen. Det är konstigt hur lätt det är att halka in på fel spår.

När jag som mest har behövt att komma till kyrkan, gå i mässan, sjunga i kören, be och meditera – ja då gör jag inte det ?! Hittar på alla möjliga och omöjliga ursäkter. Det är såklart Någon som tar alla tillfällen i akt att försöka hålla oss ifrån Gud.

Nu försöker jag hitta kraft och stöd genom att läsa Bibeln, lyssna på olika Podcasts, jag har ett par Katolska favoriter som jag följer och läsa bra böcker.

2

Missvisande använda ”tvångssterilisering”

Sällan har väl så många slagit sig för bröstet och i medierna utropat ”tänk vad bra jag är för jag är emot ”tvångssterilisering”. Nu senast ärkebiskopen Anders Wejryd i DN i en i och för sig helt intetsägande artikel.

Enligt RFSL ser statistiken rörande könsbyten ut såhär:

”Denna statistik rör antalet personer som ansökt om att få ny könsfastställelse enligt lagen från 1972 om ”könsfastställelse i vissa fall” som berör transsexuella och intersexuella. Statistiken kommer från Rättsliga rådet som formellt är en del av Socialstyrelsen. Rättsliga rådet är den instans dit ansökan om transition ställs. Statistiken fördes på olika sätt fram till 1991 och därefter. Av detta skäl finns det bara summor från åren 1972-1991: 202 personer totalt, varav 117 var man-till-kvinna och 85 kvinna till man.

Totalt har det alltså inkommit 739 ansökningar från 1972 till och med 2009.

Transition ansökningar
Antal kvinnor och män ansökningar

Troligtvis finns det fler transsexuella än de som syns i denna statistik. Att vara transsexuell är, eller kan vara, förenat med ett mycket stort lidande. Självmordsbenägenheten är högre inom den gruppen än inom andra grupper.

RFSL skriver vidare att ”transsexualism klassificeras inom vården som ett psykiskt tillstånd och därmed rent juridiskt som en sjukdom. Behandlingen av transsexuella patienter omfattas alltså av den allmänna sjukförsäkringen och vården av transsexuella lyder under samma lagar som annan vård, bl.a. HLS. I Lagen om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall 1972:119 regleras hur det juridiska bytet ska gå till och under vilka förutsättningar könskorrigerande operationer av yttre och inre genitalier får ske.”

Man har inom vården trott att könskorrigerande behandling är den bästa vården för dessa patienter. Det kan kanske ifrågasättas mot bakgrund av att lidandet inte tycks minska i särskilt hög grad. För att få genomgå en könskorrigerande behandling krävs grundliga undersökningar, intervjuer och analyser allt för att försäkra sig om att patientens lidande av att befinna sig i en kropp med fel kön är så stort att det är motiverat att genomgå denna oåterkallerlig behandling.

Om en man i en kvinnas kropp fullt ut vill korrigera sin kropp att överensstämma med hans riktiga kön kan han knappast hysa en önskan att bli och vara gravid…skulle det vara så borde han inte kunna komma ifråga för ett könsbyte eftersom det då är uppenbart att han inta vill byta kön – utan bara ha ett till… Därför är det kanske inget problem att avskaffa det som kallas för ”tvångssterilisering”.  Fast något tvång är det ju inte fråga om.

Att byta kön är ingen mänsklig rättighet utan en möjlighet. Om man vill ha kvar sin förmåga att bli gravid, ja då önskar man inte byta kön helt enkelt. Man kan inte både ha kakan och äta upp den.

0

Vadå tvångssterilisering?

Kvinnor bär och föder fram barn (även om inte alla kvinnor kan det). Män kan inte bära och föda fram barn.

Om jag är en kvinna född i fel kropp och överväger att genomgå operation och behandling för att ”bli” den man jag redan är inuti är det förstås en mängd överväganden som jag måste göra innan jag bestämmer mig.

Eftersom män inte föder barn måste jag också överväga vad som är viktigast för mig – att kunna föda barn eller att bli man. Om jag inte kan acceptera att avstå från att föda barn kanske det inte är en så oåterkallerlig åtgärd jag ska göra. Kanske jag i själva verket inte är man trots allt…

Det är helt missvisande att tala om tvångssterilisering i det här sammanhanget. Ingen tvingar dig. Valet måste du själv göra.

Här en bild med länk till Expressen.se om världens första gravida man

0

Annorlunda jul

Jag ska resa bort i jul – långt bort. Därför blir det varken julklappar, julmat, julpynt eller julstress. Julfirande blir det förstås men annorlunda och stillsamt.

Det känns konstigt men samtidigt ganska skönt. Framförallt känner jag att jag får lite perspektiv på julfirandet. Jag får tid att fråga mig vad som är viktigt för mig och min familj. Hur vill vi fira julen?

Julen är en sådan där högtid där många dignar under bördorna ”måsten”, ”tradition”, ”umgås”, ”konsumtion” och ”krav”.

För mig står firandet av Jesu födelse i centrum. Det är där mitt fokus ligger. Det andra – det är självklart en del av firandet men det är inte det som ÄR själva julen, därför blir det inte så ångestfyllt och kravfyllt.

Visst vill jag fira jul hemma men inte nödvändigtvis med hela eller halva släkten. Gran och pynt och julblommor vill jag också ha, men det måste inte vara nya saker varje år. Julkappar – självklart, jag vill ge personlig klappar som känner att jag VILL ge. Jag funderar ofta under hela året vad som kan passa. Däremot behöver det inte vara så storslaget eller dyrt. Julmat vill jag också ha och där finns en del ”måsten”, men det är måsten vi valt själva för att vi tycker att det hör till och är en del av vår familj.

Kontentan av mina funderingar är väl egentligen att jag tycker att man borde få fira jul på det sätt man vill.

Jag önskar er alla en glad, fridfull och kärleksfull jul.