2

Bra och tänkvärt. Läs!

Hela Pingsten

Den församling jag inspireras mest av i Sverige tillhör Svenska kyrkan. Medan deras samfund tappar medlemmar fortare än blixten har S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm vuxit massivt. När Carl-Erik Sahlberg blev präst där var det inte fler än tre tanter som kom för att lyssna på hans predikan. Idag kommer hundratals till Gudstjänsten varje söndag. Det är en av de mest välbesökta svenskkyrkliga församlingarna i landet. Och många av dem har kommit till tro genom Claras verksamhet. Receptet är en passionerad diakoni gentemot människor i nöd i Stockholms innerstad, kombinerat med evangelikal tro, frimodig evangelisation och brinnande karismatik.

I sin bok Den växande kyrkan beskriver Sahlberg hur han gjorde en prästmötesavhandling, flera år innan han kom till Clara, om vad vi kan lära oss om församlingstillväxt från kyrkohistorien. Han tittade på fem växande rörelser: urkyrkan, kelterna, Jesuitordens mission, pietismen samt den moderna karismatiska rörelsen och fann nio gemensamma nämnare…

View original post 156 fler ord

Annonser
0

Tro eller tro?

Ibland är svenskan ett allt för torftigt språk.

Det har den senaste tiden varit en del debatt med de som företräder en ateistisk livsåskådning. I senaste numret av Signum skriver Gunilla Maria Olsson intressant om det som hon kallar för ”den nya ateismen”. Hon behandlar bland annat frågan om vad vi menar med ”tro”.

När någon frågar om jag tror på Gud och jag svarar ja, så vet jag egentligen inte vad jag svarat ja på.

Tror jag att Gud finns? Ja det gör jag förstås, men tron är ju så mycket mer. Att tro på Gud är att lita på Honom, att känna tillit och tillförsikt, att leva i medvetande om Hans kärlek och omsorg till mig – och att våga lita på den. 

I begreppet ”tro” som det används av Humanisterna och andra religionsfientliga impliceras att det endast innebär att hålla något (overifierbart) för sant. Och naturligtvis tolkar de svaret därefter.

Nästa gång någon frågar om jag tror på Gud tror jag att jag ska svara Ja, jag litar på Honom och lever i Hans kärlek.

0

Benedictus XVI

Jag har varit på Berget på retreat. Där känner jag mig hemma. Jag passade på att läsa Peter Seewalds bok där han samtalar med Påven.

Spännande läsning tyckte jag. Förhållandevis personligt, tror jag. För mig som (än så länge?) inte är katolik var

den intressant och givande att få ta del av.

Bland annat lärde jag mig att vår Svenska Kyrka alls inte är en Kyrka enligt katolsk terminologi utan en Kyrklig Gemenskap.

Jag funderar mycket på var jag kan känna att jag hör hemma. På många sätt känner jag en längtan efter att konvertera. Jag känner mig allt mera främmande inför mycket av det som händer i Svenska Kyrkan. Samtidigt är det ju ”min” kyrka…

Jag ber om vägledning och råd.