0

Isvandring mitt i sommaren

Jag har varit på Åland under några dagar, närmare bestämt i Kökar. Den sydligaste kommunen på Åland som består av flera små öar och som har 249 invånare. Vi var in i handelsboden en dag och på dörren hängde en affisch om Isvandring.

Jag tyckte det var lite konstigt men läste inte närmare. Nästa dag kom jag i samspråkmed ett finländskt par och blev nyfiken när jag hörde att de pratade om Ulla-Lena Lundberg. De berättade att hennes pappa, som den fantastiskt fina romanen Is handlar om, var präst på Kökar, på Hamnö. Vi åkte senare samma dag till Hamnö där St. Anna kyrka ligger. Också på anslagstavlan där hängde affischen om Isvandring – men nu förstod jag ju bättre – det var helt enkelt fråga om att vandra i romanen Is fotspår.

I romanen har Kökar fått namnet Örarna och den handlar om den unge prästen Petter Kummel och hans fru Mona som kom dit strax efter kriget.  Jag tyckte mycket om romanen och den har nästan liksom växt i mig ju mer jag tänkt på den.

St. Anna kyrka på Hamnö
Den gamla prästgården
Systrarna Gunilla och Ulla-Lena Lundberg

VARNING – SLUTA LÄS HÄR OM NI INTE LÄST BOKEN -AVSLÖJANDEN SKER!

Redan från början förstår man att något kommer att hända. Det är inte någon spännande skildring men det går som en dov underton genom hela romanen. Det är en fin och fascinerande skildring av livet på öarna. Fast romanen utspelar sig på 40-talet är känslan man får när man läser den att det snarare är en1800-tals skildring

Vad som slutligen händer är att Petter Kummel – precis som Ulla-Lena Lundbergs pappa Pehr –  går genom isen och drunknar.

Tidningsartikeln om olyckan
Från begravningen

Det var sorgligt att läsa om olyckan och hela historien kom plötsligt mycket närmare. Jag fick nästan lust att läsa om romanen, mycket också för att jag nu faktiskt varit på Kökar.

Lägg till bildtext

Han är begravd där på den otroligt vackert belägna kyrkogården. Här är  en bild på graven och en bild från kyrkan. Nu vet jag hur det såg ut där och romanen blir alldeles mycket mera levande.

2

Under attack

Runt om i världen finns det en mängd kristna systrar och bröder som på olika sätt utsätts för förtryck, förföljelse och lidande för sin tros skull. Trots det fortsätter man att fira gudstjänst, be och leva som kristen. Det har väl aldrig funnits en period när sådant inte förekommit någonstans. Ibland är det bokstavligen talat livsfarligt att vara öppet kristen, ibland är kanske förföljelsen mer subtil och tar sig uttryck på andra sätt. I Sverige har vi under mycket lång tid haft religionsfrihet. Det var väl förstås enklare förr när alla hörde till statsreligionen Svenska Kyrkan på ett lagom sätt. Nu vill många svenskar utöva olika sin religion på många olika sätt. Det är, som vi vet provocerande för många. Lustigt nog verkar de som blir allra mest provocerade av detta vara de som säger sig inte själva ha en tro och numera är ju också kristna som vill utöva sin religion provocerande. Till och med inom Svenska Kyrkan är det på vissa håll provocerande, upprörande och faktisk i vissas ögon tjänstefel att tala om Jesus. 

Läs HÄR.

Är det inte bara att inse att det till och med inifrån pågår en attack mot Kyrkan. Det är nog dags för en motståndsrörelse!

Bild

 

0

Markus 4: 11-12 – insikt bara för ett fåtal?

Jag har precis läst Michael Wards bor The Narnia Code som handlar om C S Lewis böcker om Narnia. För mig, som för så många andra, blev klivet in i garderoben livsavgörande.Fortfarande, som vuxen, kan jag längta efter att få uppleva det jag kände när jag som 10-åring läste böckerna. Eftersom The Narnia Code handlar om dolda budskap, liknelser och hur C S Lewis lät sin kristna tro genomsyra Narnia-böckerna i mycket större utsträckning än vi tidigare trott har Ward som ingress till ett kapitel bibelverserna Markusevangeliet 4: 11-12  ”Han sade: Ni har fått veta Guds rikes hemlighet, men för dessa som står utanför är allt bara liknelser, för att de skall se med sina ögon utan att uppfatta och höra med sina öron utan att förstå, så att de inte omvänder sig och får förlåtelse”.

På engelska lyder de ” To you have been given the secret of the kingdom of God, but for those outside everything is in parabels; so that they may indeed see but not perceive, and may indeed hear but not understand, lest they should turn and be forgiven.

Knepigt. Jag googlade och hittade flera sidor med diskussioner om vad Jesus egentligen menade?

Någon menade att Jesus talade i liknelser för att bara ett fåtal utvalda skulle förstå. Onekligen låter det så, men så kan det väl inte vara?

Någon annan menade att bara de som öppnat sig för Gud kan förstå liknelserna, för de som står utanför är liknelserna bara tomma historier utan djupare mening. Det låter i alla fall lite bättre.

En tredje påpekade att vad vissa lär ut –  att Jesus använde liknelser för att göra det lättare för vanligt folk att förstå vad han talade om – helt enkelt inte är sant eftersom han faktiskt inte säger så.

Det skulle vara intressant att höra era meningar. Ni som är teologer kanske har svaret?

Jag tror (hoppas) att Jesus menade att liknelserna inte blir något annat än liknelser om man inte har tagit klivet innanför. Om man står utanför kan man inte eller vill man inte förstå. Men jag tror att bara det att man vill förstå är ett tecken på att man redan befinner sig innanför och då är liknelserna ett bra sätt att komma ihåg vad Jesus vill lära oss. Bild

Undrar om  C S Lewis skrivit något om det…

0

Tänk om…

Snart är det dags för den årliga skolavslutningsdebatten igen. Det måste väl vara så att den längtan och önskan att fira skolavslutning i kyrkan, liksom att fira jul där, är en speciell längtan och en önskan – en längtan till Gud. En längtan att få vara en del av en gemenskap – med Gud förstås men också med Kyrkan. Tänk om alla de som längtar vågade ta sin längtan på allvar. Tänk om de kunde förstå att redan längtan i sig är ett uttryck för gemenskap med Gud. Tänk om det gick att förklara att man inte behöver vara färdig i sin tro för att få höra till. Tänk om det gick att förstå att det faktiskt räcker med att bara vilja höra till, att bara vilja vara med, att bara vilja tro. Det är nog så att bara viljan att vilja tro är mycket nog. Tids nog blir man nyfiken och vill veta mer. Tids nog vill man ha svar på alla frågor. Då gäller det att Kyrkan finns där. Tydlig, frimodig trygg och stark, för att leda, bära och lyfta. Inte vill vi väl ha en kyrka som inte tror någonting, som är undflyende och vag. Det ska väl vara så att kyrkan håller att stångas mot. Om kyrkan inte är Kyrka vad finns det då för anledning att vilja vara med? 

och förresten…det är faktiskt okej att gå i kyrkan även om det varken är skolavslutning eller jul! Bild

 

0

Hemma hos C S Lewis

Jag var i Oxford i vintras och passade på att besöka C S Lewis hem, The Kilns, som ligger strax utanför. Jag tror att C S Lewis är den författare som betytt allra mest för mig genom hela mitt liv. Det började (förstås) med Min morbror trollkarlen som en bibliotekstant stoppade i händerna på mig när jag var 10 år. Jag läste och läste och var ohjälpligt fast. Narnia-serien slukade jag. Så småningom läste jag hans science-fiction trilogi. Utflykt från tyst planet är fantatisk! Sen, som vuxen har jag läst hans otroliga böcker och uppsatser om kristen tro. Han är klok och ödmjuk, klarsynt och bitsk, nyfiken och öppen. Jag tror att han var en av de ganska få vuxna som har en obruten kontakt med det barn de en gång var.  Jag tycker att det märks även när han är som mest intellektuell akademiker. Jag köpte nyligen en bok med ett urval av hans brev. När jag läser dem är det lätt att låtsas att han skrivit till mig. Jag har faktiskt en relation med honom. Därför blev jag riktigt berörd av att komma till The Kilns. Det ser ut som det gjorde då, när han bodde där (inte lika inrökt av piprök, tack och lov). Jag är glad att jag upptäckte honom och jag vet att jag inte är ensam om det. Här kommer lite bilder från The Kilns. Jag passade också på att besöka hans grav. BildBildBild

0

Bibliotek och Kyrka

Vårt stadsbibliotek har renoverats och byggts om. Det var invigning i går. Jag har inte varit där än men jag hoppas det blev bra. Det var ett litet reportage om det i tidningen idag och när jag läste det kom jag ihåg debatten inför förändringarna som skulle vidtas. Skulle nu böckerna behöva flyttas? Skulle det nu bara bli datorer och mediabibliotek? Skulle barnens avdelning bli som värsta lekplatsen? Skulle man överhuvud taget kunna låna och läsa böcker? Skulle det i själva verket ens vara ett bibliotek? Skulle det inte bara bli någon sorts allmän kulturell serviceinrättning? Och plötsligt när jag satt och funderade insåg jag att jag kände igen frågorna, oron och ovissheten. Hur ska Svenska Kyrkan förvalta sitt uppdrag att vara Kyrka? Hur mycket kan man förändra, förenkla,skala av och ta bort innan hon inte längre är Kyrka utan bara en allmän kulturell traditionsbärare utan vare sig innehåll eller verklig betydelse? Jag vill att bibliotek ska vara Bibliotek och att Svenska kyrkan ska vara Kyrka. Bildet 

0

NU ÄR TUGGASTILLA TILLBAKA

IMG_0441Ska man våga dela med sig av sina tankar och funderingar? Det har blivit så hätskt därute. Samtidigt vet jag hur mycket jag uppskattar att ta del av andras funderande. Det händer så mycket runt omkring som är värt att fundera över. Det är mycket man förväntas ta ställning till och ofta kan det hjälpa till att läsa andras tankar. Så…nu fortsätter jag.

Jag läser fortfarande mycket och tänkte dela med mig av det. Jag är kristen i Svenska Kyrkan och har en hel del funderingar, frågor och tankar om var Svenska Kyrkan är på väg, vad som är Svenska Kyrkan och hur jag och många mig mig vill se Svenska Kyrkan.

Jag tillhör nomineringsgruppen (hemskt ord) Frimodig Kyrka och står på valsedlarna till Kyrkomötet (plats nr 18) och Uppsala stifts stiftsfullmäktige (plats nr 2). Spännande och roligt!

Det som fick mig att ta det slutgiltiga steget till ett aktivt engagemang var frågan om Strukturutredningen (otroligt nog med namnet Närhet och samverkan). Jag är fortfarande förstummad över hur ett (nästan – ) enigt Kyrkomöte ( utom FK) lyckats med konststycket att rösta fram ett förslag som med all säkerhet kommer att minska det lokala inflytandet i kyrkan och kalla det för att demokratin ökar.

Därför är det otroligt viktigt att all vi som INTE vill ha partipolitik i kyrkan, som vill att kyrkfolket ska ha inflytande och som, kort sagt, vill att Svenska Kyrkan ska få vara Kyrka nu mobiliserar oss.