0

Isvandring mitt i sommaren

Jag har varit på Åland under några dagar, närmare bestämt i Kökar. Den sydligaste kommunen på Åland som består av flera små öar och som har 249 invånare. Vi var in i handelsboden en dag och på dörren hängde en affisch om Isvandring.

Jag tyckte det var lite konstigt men läste inte närmare. Nästa dag kom jag i samspråkmed ett finländskt par och blev nyfiken när jag hörde att de pratade om Ulla-Lena Lundberg. De berättade att hennes pappa, som den fantastiskt fina romanen Is handlar om, var präst på Kökar, på Hamnö. Vi åkte senare samma dag till Hamnö där St. Anna kyrka ligger. Också på anslagstavlan där hängde affischen om Isvandring – men nu förstod jag ju bättre – det var helt enkelt fråga om att vandra i romanen Is fotspår.

I romanen har Kökar fått namnet Örarna och den handlar om den unge prästen Petter Kummel och hans fru Mona som kom dit strax efter kriget.  Jag tyckte mycket om romanen och den har nästan liksom växt i mig ju mer jag tänkt på den.

St. Anna kyrka på Hamnö
Den gamla prästgården
Systrarna Gunilla och Ulla-Lena Lundberg

VARNING – SLUTA LÄS HÄR OM NI INTE LÄST BOKEN -AVSLÖJANDEN SKER!

Redan från början förstår man att något kommer att hända. Det är inte någon spännande skildring men det går som en dov underton genom hela romanen. Det är en fin och fascinerande skildring av livet på öarna. Fast romanen utspelar sig på 40-talet är känslan man får när man läser den att det snarare är en1800-tals skildring

Vad som slutligen händer är att Petter Kummel – precis som Ulla-Lena Lundbergs pappa Pehr –  går genom isen och drunknar.

Tidningsartikeln om olyckan
Från begravningen

Det var sorgligt att läsa om olyckan och hela historien kom plötsligt mycket närmare. Jag fick nästan lust att läsa om romanen, mycket också för att jag nu faktiskt varit på Kökar.

Lägg till bildtext

Han är begravd där på den otroligt vackert belägna kyrkogården. Här är  en bild på graven och en bild från kyrkan. Nu vet jag hur det såg ut där och romanen blir alldeles mycket mera levande.

0

Gå i kloster, gå direkt i kloster utan att passera Gå

Jag har haft ett par dåliga dagar med värk, deppighet och förlamande trötthet. Jag tror att jag behöver en utrensning (igen). Jag är intresserad av så mycket och blir så entusiastisk. Det är så mycket spännande och intressant som ska läsas, lyssnas på, tittas på, handarbetas, läras och göras. Till slut blir det övermäktigt. Det är inte heller alltid så lätt att värja sig mot alla impulser.

Jag försöker då och då bottna i mig själv och liksom vaska fram det där som är viktigt och som jag vill behålla – och låta resten försvinna ut i avloppet.

Ibland längtar jag så förfärligt efter att få dra mig tillbaka i ro och stillhet. Det gör jag ju också då och då (Berget) men det blir allt för sällan. Dessutom önskar jag att jag kunde hitta ett sätt att leva vardagen på det sätt jag skulle vilja. I lugn rytm, med plats för bön, skapande och vila.

Ibland händer det att man när man öppnar en bok och börjar läsa förstår att den var skriven just för mig! Jag vet inte riktig hur jag fick nys om den, men jag läste om Kathleen Norris bok The Cloister Walk och anade att den var något för mig. Jag köpte den begagnad från Amazon och hämtade den på posten i förrgår. Fast jag var jättetrött började jag läsa och … ja, den är skriven för mig.

Kathleen Norris berättar i förordet att hon tio år tidigare bestämde sig för att bli oblat i en Benedictinorden. Boken är en vandring med henne från det att hon 1991 kom till St John in och ut från klostret till vardagen och tillbaks igen.

Jag ser mycket fram emot att få läsa den och återkommer med mera när jag gjort det.

0

Stickad bön

Jag tycker om att göra saker med händerna. Jag stickar, broderar och syr. Jag läser ganska många amerikanska sticksidor och lyssnar på podcasts och jag har vid flera tillfällen stött på begreppet ”prayer shawl”. Först trodde jag att det helt enkelt var en sjal som man hade på sig när man gick i kyrkan men sen lärde jag mig att det är något mycket mer.

Det finns böcker om Prayer Shawls och en hemsida till Prayer Shawl Ministry  HÄR

Det kanske kan vara en idé att starta en grupp. Att träffas regelbundet för att be, umgås och sticka tillsammans. Att dela sina böner och därmed kanske också sin oro för den eller dem man ber för – det vore väl något!

 

 

Annars kan man ju ha en egen ”prayer shawl”. Jag hörde en kvinna berätta att hon alltid hade ett särskilt stickprojekt som hon bara stickade på när hon bad och mediterade. Det tyckte jag lät inspirerande. Hon läste en bibeltext eller en annan text, satte sig i avskildhet eller i alla fall i lugn och ro, tog fram sin stickning (som väl kanske inte krävde för mycket tankemöda) och stickade, bad och mediterade en stund.

När man har något i händerna är det lättare för tanken att stilla sig och fokusera.

Som ni ser här har jag hittat flera olika bilder från Prayer Shawl Mimistries. Det är alltså väldigt utbrett i USA.

 

2

Bra och tänkvärt. Läs!

Hela Pingsten

Den församling jag inspireras mest av i Sverige tillhör Svenska kyrkan. Medan deras samfund tappar medlemmar fortare än blixten har S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm vuxit massivt. När Carl-Erik Sahlberg blev präst där var det inte fler än tre tanter som kom för att lyssna på hans predikan. Idag kommer hundratals till Gudstjänsten varje söndag. Det är en av de mest välbesökta svenskkyrkliga församlingarna i landet. Och många av dem har kommit till tro genom Claras verksamhet. Receptet är en passionerad diakoni gentemot människor i nöd i Stockholms innerstad, kombinerat med evangelikal tro, frimodig evangelisation och brinnande karismatik.

I sin bok Den växande kyrkan beskriver Sahlberg hur han gjorde en prästmötesavhandling, flera år innan han kom till Clara, om vad vi kan lära oss om församlingstillväxt från kyrkohistorien. Han tittade på fem växande rörelser: urkyrkan, kelterna, Jesuitordens mission, pietismen samt den moderna karismatiska rörelsen och fann nio gemensamma nämnare…

View original post 156 fler ord

0

Varför kom du inte före kriget?

Jag har läst en helt underbar bok. En bok som skapat bilder i huvudet som jag kommer att bära med mig länge, länge.

Den är både oändligt sorglig och ömsint rolig. Dottern Elisabeth berättar på ganska torr – men underbar prosa – om sin uppväxt i Tel Aviv med mamma Helena.

För Elisabeth är ibland Helenas beteende fullständigt obegripligt och jag kan förstå att Elisabeth som barn många gånger måste ha skämts för sin mamma och tyckt att hon var sååååå pinsam.

Som vuxen – och som läsare – fylls jag allt eftersom av en väldig insikt och därmed förståelse för Helena och hennes handlande. Samtidigt som jag förstår att jag ALDRIG kommer att kunna någonsin kunna förstå fullt ut (tack och lov). För då skulle jag också antagligen börja bete mig konstigt.

Även om boken specifikt handlar om Helena, som överlevde Förintelsen, är den allmängiltig och viktig eftersom den kan ge oss, som förskonats från folkmord, krig och förföljelse, någon liten insikt och förståelse om vad det kan innebära att leva i skuggan av sådana minnen och upplevelser. Upplevelser både av den som var DÄR men också upplevelsen för de barn och barnbarn som också påtagligt lever i skuggan av föräldrars upplevelser och minnen.

LÄS alltså Varför kom du inte före kriget? av Lizzie Doron!

Den får full pott av mig: B B B B B 

0

Jag lutar också …

Jag har precis avslutat Tomas Sjödins krönikesamling Jag lutar åt Gud. Jag har läst alla hans böcker och ibland krönikor i en eller annan tidning. Han har ett alldeles speciellt tilltal. Öppenhjärtig och privat utan att vara utlämnande och gränslös. Han delar med sig av så mycket viktiga tankar och iakttagelser. Inte minst när han delat med sig av familjens speciella situation. Jag har gråtit och smålett om vartannat.

Jag tycker att han allt som oftast lyckas med att få läsaren att stanna upp, fundera och fokusera på vad som egentligen är livet.

Tack för det!

0

Tudor

Jag är egentligen inte överförtjust i historiska romaner. Visst kan de vara fascinerande och intressanta men jag har svårt att riktigt sjunka in i dem. Det svåraste med en historisk roman måste vara att fånga tidsandan i människorna. Ofta vet vi ju på ett ungefär hur man levde på 1500-talet eller på stenåldern, men att gå in i och försöka skildra människornas tankar, känslor och sätt att förhålla sig måste vara svårt. Kanske det är därför som det inte alltid blir så bra. Det var nog också därför som jag avvaktade så länge med att läsa Wolf Hall.

När jag började läsa tyckte jag bra om den, till och med mycket bra. Huvudpersonerna känns som riktiga människor, miljöer och interiörer är inte övertydligt beskrivna, de liksom bara är…

Politik, maktspel, ärelystnad, religion, filosofi, avund, kärlek och död finns där och som läsare får vi möta det genom huvudpersonen Thomas Cromwells ögon. Han blir levande, jag tyckte att jag lärde känna honom. Efter att ha läst romanen kände jag att det inte är mycket som skiljer oss här på 2010-talet från de som levde då på 1530-talet.

Den får B B B B B