Snart är det dags för den årliga skolavslutningsdebatten igen. Det måste väl vara så att den längtan och önskan att fira skolavslutning i kyrkan, liksom att fira jul där, är en speciell längtan och en önskan – en längtan till Gud. En längtan att få vara en del av en gemenskap – med Gud förstås men också med Kyrkan. Tänk om alla de som längtar vågade ta sin längtan på allvar. Tänk om de kunde förstå att redan längtan i sig är ett uttryck för gemenskap med Gud. Tänk om det gick att förklara att man inte behöver vara färdig i sin tro för att få höra till. Tänk om det gick att förstå att det faktiskt räcker med att bara vilja höra till, att bara vilja vara med, att bara vilja tro. Det är nog så att bara viljan att vilja tro är mycket nog. Tids nog blir man nyfiken och vill veta mer. Tids nog vill man ha svar på alla frågor. Då gäller det att Kyrkan finns där. Tydlig, frimodig trygg och stark, för att leda, bära och lyfta. Inte vill vi väl ha en kyrka som inte tror någonting, som är undflyende och vag. Det ska väl vara så att kyrkan håller att stångas mot. Om kyrkan inte är Kyrka vad finns det då för anledning att vilja vara med?
och förresten…det är faktiskt okej att gå i kyrkan även om det varken är skolavslutning eller jul!